novell
Jag ska lämna in min novell på måndag och känner att jag är klar. Tänkte dock att just ni, läsare av bloggen, skulle få chansen att hjälpa mig förbättra texten ytterliggare.
En tolkning av Taube
Vågorna guppar lätt mot strandklipporna utanför det, av stearinljus, upplysta huset. Det är kvällen innan julafton och lätta snöflingor seglar sakta ner mot hustaket.
-Karl! Det är din tur att ställa dig vid rodret! ropar kaptenen i ett försök att överrösta stormen.
-Karl! Upp till rodret. Nu! ropar han ännu en gång.
Stormen piskar nu vågorna allt högre och briggen Blue Bird av Hull blir alltmer svårmanövrerad.
Wivan tappar försiktigt upp den hemmabryggda glöggen på mindre flaskor. Det har nu gått fyra år sedan familjen Strannes första egentillverkade glögg kunde provsmakas. Lika många år är det sedan Karl for till England.
-Surra mig vid rodret, annars har jag ingen chans att stå kvar! skriker Karl till en av de alltmer panikslagna skeppspojkarna.
Jag ser Hållö fyr i nordost, snart hemma, tänker Karl och känner att oron sakta tynar bort.
Julen 1873, textar Wivan på de hemmagjorda etiketterna och stryker varsamt lapparna runt flaskorna. De enkla men precisa rörelserna brukar vanligtvis ha en lugnande effekt, idag är det dock något som stör. Hennes man har ännu inte kommit hem från havet.
-Lystring mannar! Var beredda på att överge skeppet! kommenderar Kapten Taye med allvarsam ton.
Sekunden efter brister briggens högsta mast och faller kraftfullt rakt över däck.
I kväll börjar Wivan att ensam klä den, sedan länge, upphängda granen. Ett överflöd av fikon, karameller och äpplen är inhandlat för att brukas som granutsmyckning. Han bör snart komma hem, tänker gumman samtidigt som hon hänger upp ett pepparkakshjärta i en slokande grankvist.
-Snabbare! Kom igen! är utrop man utskiljer i den allmänna paniken.
Snöstormen ökar i intensitet och arbetet med att sjösätta livbåtarna är i full fart. Briggen börjar nu röra sig alltmer häftigt och skrovet läcker in vatten.
Brevid granen placerar Wivan en bild på Oscar II och hans hustru Sofia. Sedan gudstron svikit det senaste året har monarkin fått vara symbol för stabilitet och styrka. Hon betraktar det stela porträttet och tycker sig känna igen Marstrands fästning i bakgrunden. Den oroliga känslan av att någonting är fel kommer plötsligt över henne igen.
I livbåtarna forsar det nu in iskallt vatten samtidigt som snöstormen attackerar från alla håll. Kapten Taye är nu närmast i chocktillstånd och det enda hans sinnen kan registrera är Hållö fyrs pulserande ljus. Det är samma sken som Karl håller blicken stadigt riktad mot.
Det är samma visa varje gång tänker Wivan, han är till havs medan jag går här hemma och oroar mig.
En efter en lyfts mannarna upp från livbåtarna. Deras räddare, en stor man iklädd oljerock och sydväst, presenterar sig som Stranne den äldre.
- ...7, 8, 9 räknar samtidigt kapten Taye och upptäcker att de är en man kort.
- Var är Karl? vrålar Taye.
Hon försöker tränga undan minnena från förra julen men det är redan försent. ”Briggen Blue Bird av Hull, förlist julafton 1872, 9 överlevande och en förolyckad”. Notisen från tidningen dyker upp i hennes huvud som så många gånger förr.
Gubben Stranne den äldre, make till Wivan och far till Karl, förstår på männens blickar att något är fel. Hans misstanke bekräftas då en av männen tillslut svarar på Tayes fråga;
- Han stod surrad och glömdes ombord.
Knack, knack, knack. Tre snabba knackningar väcker upp Wivan ur hennes tankar. Knack, knack, knack åter igen.
En tolkning av Taube
Vågorna guppar lätt mot strandklipporna utanför det, av stearinljus, upplysta huset. Det är kvällen innan julafton och lätta snöflingor seglar sakta ner mot hustaket.
-Karl! Det är din tur att ställa dig vid rodret! ropar kaptenen i ett försök att överrösta stormen.
-Karl! Upp till rodret. Nu! ropar han ännu en gång.
Stormen piskar nu vågorna allt högre och briggen Blue Bird av Hull blir alltmer svårmanövrerad.
Wivan tappar försiktigt upp den hemmabryggda glöggen på mindre flaskor. Det har nu gått fyra år sedan familjen Strannes första egentillverkade glögg kunde provsmakas. Lika många år är det sedan Karl for till England.
-Surra mig vid rodret, annars har jag ingen chans att stå kvar! skriker Karl till en av de alltmer panikslagna skeppspojkarna.
Jag ser Hållö fyr i nordost, snart hemma, tänker Karl och känner att oron sakta tynar bort.
Julen 1873, textar Wivan på de hemmagjorda etiketterna och stryker varsamt lapparna runt flaskorna. De enkla men precisa rörelserna brukar vanligtvis ha en lugnande effekt, idag är det dock något som stör. Hennes man har ännu inte kommit hem från havet.
-Lystring mannar! Var beredda på att överge skeppet! kommenderar Kapten Taye med allvarsam ton.
Sekunden efter brister briggens högsta mast och faller kraftfullt rakt över däck.
I kväll börjar Wivan att ensam klä den, sedan länge, upphängda granen. Ett överflöd av fikon, karameller och äpplen är inhandlat för att brukas som granutsmyckning. Han bör snart komma hem, tänker gumman samtidigt som hon hänger upp ett pepparkakshjärta i en slokande grankvist.
-Snabbare! Kom igen! är utrop man utskiljer i den allmänna paniken.
Snöstormen ökar i intensitet och arbetet med att sjösätta livbåtarna är i full fart. Briggen börjar nu röra sig alltmer häftigt och skrovet läcker in vatten.
Brevid granen placerar Wivan en bild på Oscar II och hans hustru Sofia. Sedan gudstron svikit det senaste året har monarkin fått vara symbol för stabilitet och styrka. Hon betraktar det stela porträttet och tycker sig känna igen Marstrands fästning i bakgrunden. Den oroliga känslan av att någonting är fel kommer plötsligt över henne igen.
I livbåtarna forsar det nu in iskallt vatten samtidigt som snöstormen attackerar från alla håll. Kapten Taye är nu närmast i chocktillstånd och det enda hans sinnen kan registrera är Hållö fyrs pulserande ljus. Det är samma sken som Karl håller blicken stadigt riktad mot.
Det är samma visa varje gång tänker Wivan, han är till havs medan jag går här hemma och oroar mig.
En efter en lyfts mannarna upp från livbåtarna. Deras räddare, en stor man iklädd oljerock och sydväst, presenterar sig som Stranne den äldre.
- ...7, 8, 9 räknar samtidigt kapten Taye och upptäcker att de är en man kort.
- Var är Karl? vrålar Taye.
Hon försöker tränga undan minnena från förra julen men det är redan försent. ”Briggen Blue Bird av Hull, förlist julafton 1872, 9 överlevande och en förolyckad”. Notisen från tidningen dyker upp i hennes huvud som så många gånger förr.
Gubben Stranne den äldre, make till Wivan och far till Karl, förstår på männens blickar att något är fel. Hans misstanke bekräftas då en av männen tillslut svarar på Tayes fråga;
- Han stod surrad och glömdes ombord.
Knack, knack, knack. Tre snabba knackningar väcker upp Wivan ur hennes tankar. Knack, knack, knack åter igen.
Kommentarer
Trackback
